Morgongnäll

Tyvärr kan jag inte låta bli att tänka att varje spya kanske är den sista. Att varje nytt paket halsbrännetabletter jag köper kanske aldrig blir uppätet. Jag hoppas och sen blir jag besviken.

En av alla spännande vyer från utsikten i sängen

Varje morgon jag går upp och inget har hänt inser jag att det blev inget idag heller. Då går jag och hämtar mobilen för att surfa lite och försöka tänka på annat men möts av 1000 frågor. Jag borde vara tacksam över att folk bryr sig men det blir lite jobbigt att påminnas hela tiden om att barnet inte behagat komma. Själv försöker jag ju tänka på det så lite som möjligt.

Dagarna går så långsamt nu. Sedan jag blev förkyld för en och en halv vecka sedan har illamåendet tilltagit. Jag ligger oftast som en sill och orkar inte röra mig, inte lyfta huvudet, inte göra något för då blir allt övermäktigt. Jag frågar mig hur i hela världen jag ska ha ork att föda barn i det här tillståndet. Men varje dag försöker jag göra något, om än litet för att må bra psykiskt. Man blir ju knäpp av att bara ligga stilla. Bara det här illamåendet som hållt på sedan jul är knäckande, nu har det nått sitt kulmen, jag måste ju hitta på något för att glömma det lite ibland.

Jag försöker ändå njuta av att kunna ligga stilla och utslagen. Att inte ha massa måsten är ju faktiskt en lyx. Så kommer det inte vara snart. Hur mycket än min onda kropp och illamåendet tär på mig psykiskt så är det ju ändå så att just nu erbjuder dagarna väldigt mycket vila, visserligen påtvingad men är den ändå där kan det vara klokt att uppskatta den. När jag inte kan sova mer än nån timma då och då är ju faktiskt vilan ovärderlig.

Nu börjar en ny dag och jag tänker försöka klistra på ett leende för det hjälper inte att sura. Jag har skrivit av mig allt gnäll – nu är det bara att bita ihop och köra på. Eventuellt går dagens ”äventyr” till ICA för att shoppa loss på allt jag vill ha i fruktväg.