Känsloinferno och rädsla

juli 26, 2020 2 av momentsbymary

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här ärliga blogginlägget, men någonstans måste det ut, det som finns där inne. Jag har tappat greppet helt, är livrädd, fullkomligt vilse. Den jag vill prata med går inte att få tag på, det är lätt att gömma sig för mig. Jag är så rädd, det kryper i hela kroppen. Är det här början på slutet? Är det fortsättningen på det jobbiga? Är det en omväg i livet eller är det det leriga dike som jag ska gå fram i från och med nu.

Jag har varit isolerad en månad med mina tankar. Med tankar som bryter ner, som maler och maler och maler. Jag har försökt sätta stopp, men det finns inte en chans. I ensamhet, utan någon som kan lyfta det jobbiga från huvudet är det dömt att hamna där man inte ska hamna. Min hjärna lägger av. Jag minns inte enkla saker som hur min bil ser ut och inte heller mitt rum, vad jag gjorde på midsommar eller vad jag gjorde för tre dagar sedan. Jag är van att minnas för mycket, för bra. Nu minns jag knappt någonting.

Inne i huvudet är det som mörka partier, jag kommer inte åt dem. Att inte veta är läskigt. Det är att inte ha kontroll. Jag kan inte skilja på vad som varit en dröm och vad som varit verkligt. Något sådant är inte jättetilltalande när drömmarna i regel är mardrömmar. Det är som att jag räcker ut en hand, försöker greppa verkligheten men inte ens är i närheten av att få tag i den.

Jag är här ensam. Jag har ingen att prata med, ingen att berätta för. Bara jag, dygnet runt. Man skulle kunna tro att vore det något ställe det fanns någon att prata med så vore det där jag är nu, det är motsatt. Ensam, på en obehaglig plats, instängd i ett kalt rum med mina helvetestankar. Hur är det meningen att man ska bli bättre då? Jag har inget grepp om tid och rum längre, ingen aning om vad som händer. Jag är så fruktansvärt ensam och rädd, varje ny sekund skrämmer mig.

Jag försöker bita ihop, jag försöker hänga i, men jag bara trillar och faller. Det är som att snubbla och allt man någonsin kunnat lita på och känna trygghet i faller rakt ur famnen. Inget grepp, inget att hålla fast vid, inget som ger trygghet, inget som ger stabilitet, inget som ger styrka. Det är som ett stort illamående allting. Här finns inget tryggt, inget att lita på, inget som gör det enklare.

Det har alltid varit svårt för mig i stunder då jag hamnat långt bort från det som varit jag. Kanske har det aldrig varit längre bort från mig än där jag är just nu. Bortlyft från allt som är jag, utan möjlighet att nå tillbaka till något. Det är som att jag skriker men ingen hör. Ingen vill höra. Allt snurrar och jag vill hålla fast i något, men jag har inget jag kan greppa. Inget, från det jag vaknar på morgonen till jag somnar på kvällen är välkänt, tryggt, hemma, mitt, självvalt och glatt. Jag frågar mig, finns hemma kvar? Finns det enkla? Det självklara? Det vanliga? Det pålitliga? Vad finns?

Jag ska lämna det här kala helvetet, men jag vet inte var jag ska ta vägen. Finns någonstans att gå? Det är helt omöjligt att veta vad som är verkligt och vad som är hjärnans fantasier, det finns ingen sanning, bara en himla massa skuggor. Alla mina frågor dunkar och trängs i mitt huvud, jag har ingen aning om vad som är sanningen.