Idag tänker jag på er

Imorgon är det mors dag. Jag är är en mamma, inte bara till ett utan två barn. Jag har fått uppleva resan från att vakna med en stark men svårbeskrivlig känsla av att jag nog borde ta ett graviditetstest, sett de där två strecken, uppmärksammat symptom och jämfört med andra, jag har känt oron att något ska gå snett och jag har upplevt lyckan i ultraljud med små tickande hjärtan. Jag har sett magen växa och gått med spänningen att snart, snart kanske barnet kommer.

Två gånger har jag legat på förlossningen, en gång i timmar av hemsk smärta, den andra 12 minuter av överkomlig värk. Två gånger har friska barn lagts mot mitt bröst och jag har förvånats och förändrats över hur människokroppen fungerar och hur en liten människa kommer till världen.

Jag har sett barnen växa från små pluttiga bylten till större bebisar som ler, börjar styra sin kropp, sätter sig upp, kryper och tar sina första steg. Jag har sett syskonbandet växa sig starkare, kärleken som inte går att beskriva och även alla andra känslor syskon har för varandra. Jag har lärt mig att kärlek kan vara mer än jag någonsin trodde, jag har fått uppleva oro, lycka, stolthet, besvikelse på sätt jag inte visste fanns. Jag har sett barnen utvecklats och jag har själv utvecklats vid sidan av dom.

Jag har har upplevt hur det är att göra avkall på det mesta som en gång var viktigt, för något viktigare skull. Jag har stannat upp i stora delar av det som var
mitt liv för att befinna mig i vår värld de där första och intensiva månaderna. Jag har gått dagar, veckor, månader utan ordentlig sömn och jag har svävat på moln och jublat över sådant som tidigare kanske sågs som självklarheter.

Att vara mamma, förälder, innebär så mycket. Jag har två intensiva barn. Ibland, väldigt ofta, har jag varit så trött att jag inte trott jag ska orka. Då har jag tagit en halvtimme i taget, inte sett längre fram än så. Jag har gnällt över trötthet, maktlöshet, huvudvärk eller annat men inte en sekund önskar jag ett liv utan barnen även om det är skönt med en liten paus då och då. Tro aldrig, aldrig att jag tar dom för givet. Jag vet att de är en gåva som inte är självklar.

Idag är det dagen innan mors dag men det är framförallt ofrivilligt barnlösas dag. Det är en dag för de som går med en längtan, kanske ett hopp, kanske ett hopp som för länge sedan dött, för vissa en saknad av något som aldrig blev, för andra en acceptans av ett liv som inte blev som tänkt. Det är en dag för de som kämpar, med sig själv, sina kroppar, sina känslor och tankar, en dag för de som kämpat klart men som alltid kommer bära en saknad inom sig.

Jag är lyckligt lottad jag vet det. Jag har fått uppleva både att bli förälder och får uppleva att få vara förälder till syskon. Det finns inget i det som jag tar för givet. Jag har fullaste respekt för de som kämpar, oftast i det tysta, de som varje månad känner ett hopp men som senare varje månad istället slås av besvikelse och uppgivenhet. Mina tankar finns hos de som till slut gav upp hoppet, där föräldraskapet av en eller annan anledning bara blev en dröm. Jag vet att oavsett hur ens resa ser ut är det otroligt tunga känslor inblandade även om det inte alltid syns utåt.

Känslor ska inte jämföras, de som kämpar för att få sitt första barn kanske får mer förståelse än de som uttrycker sorg i att inte få sitt andra, tredje eller femte barn. Det finns ingen anledning att ifrågasätta. Alla har rätt att uppleva sin sorg, frustration eller längtan. Det kommer alltid finnas de som har de värre, men det betyder inte att inte alla andra kan ha det tufft.

Jag försöker alltid gå varligt fram för jag vet hur det är att slåss med känslorna. Vi människor har ibland lite svårt att uttrycka oss rätt. Gifter ett par sig eller flyttar till hus kan de räkna med frågan ”när kommer barnet”. Der är nästan så att den nyblivna förstsgångsföräldern inte hinner komma hem innan frågan om syskon dyker upp. Vi vet ju faktiskt inte om de som får frågan kämpar eller har kämpat. Många vill inte berätta, om man gör det blir det så verkligt, om man gör det blir det ännu mer press för vissa och sedan finns de där känslorna av skam och misslyckande, jag klarar inte ens av det mest naturliga, det som alla andra fixar, att bli förälder. Jag vet, det är inte alltid lätt att prata om det där med barn och graviditeter utan att någon faktiskt tar illa upp, men så länge man faktiskt inte utgår från att det är en självklarhet att barn ska komma till så tror jag det blir betydligt lättare. Ett exempel är att fråga ”vill ni ha barn” istället för att säga ”är det ett barn på gång” bara för att ett par skaffat ett större boende eller bil. Vissa vill prata om det, bara det blir på rätt sätt.

Idag tänker jag på er, alla ni som ännu inte fått eller inte fick uppleva föräldraskapet men även er som fått uppleva det men som fortfarande bär på en längtan efter ett barn som inte kommit och er som fick ett barn men som inte stannade hos oss. Jag önskar ingen av er den resan, jag önskar alla av er en styrka i det ni står inför.