Huvudet upp, fötterna ned… aj då

augusti 14, 2014 13 av momentsbymary

image

För två veckor sedan var jag hos barnmorskan och då sa hon att huvudet sjunkit långt ner och inte skulle flytta sig. Glatt ringde jag min mamma och berättade detta. Att lilla mini skulle välja att ligga fel är nämligen något jag oroat mig för. Anledningen till detta är inte konstigare än att det råkar vara så att jag själv valde att titta ut med rumpan först.

Att vara gravid är inte min bästa gren. Jag mår dåligt precis hela tiden. Att föda barn upplevde jag däremot som något fantastiskt. Jag hade djävulskt ont, trodde stundvis att jag skulle dö men det var ändå en makalös upplevelse och jag sa på direkten att detta vill jag uppleva igen.

Pirret i magen av att inte veta när förlossningen kommer sätta igång och den där underbara känslan vid förlossningen är det som jag längtat efter sedan slutet av december. Det har varit sporren, moroten och trösten. Även om jag mår dåligt så vill jag att det ska dröja innan bebisen kommer. Jag vill först och främst att Filurens inskolning ska bli klar och sen vill jag ju kunna njuta av att gå omkring med pirret.

Vid dagens barnmorskebesök i v 37+2 var inte huvudet kvar neråt längre. Det tryckte istället mot mina revben. Jag höll på att börja gråta inne på rummet. Jag vet att jag inte borde och jag vet att jag istället skulle vara tacksam över att ha ett till synes friskt barn i magen… men tårarna trängde på för jag insåg att jag kanske inte kommer få uppleva någon mer förlossning. Här får man inte föda i säte så fungerar inte ett vändningsförsök blir det snitt.

Jag har varit i en dimma sedan besöket. Förmodligen är jag alldeles för trött för att tänka klara tankar. Nu ligger jag på sängen med min bästa vän, tensapparaten och försöker slappna av. Förhoppningen är att lite vila ska göra att jag accepterar läget bättre.