En vidrig kväll – nyårslöfte nummer 5

december 30, 2014 3 av momentsbymary

image

I eftermiddag gjorde jag något jag tänkt att jag aldrig skulle göra, jag tog med båda barnen till Bergvik vid den värsta rusningen man kan tänka sig. Det fanns i stort sett inte en ledig parkering där ute och det var människor överallt. Jag njuter inte direkt av sådana situationer, men jag tänkte att eftersom jag behövde köpa en speciell grej där till maken i födelsedagspresent och dessutom är det bra att köpa mat där för det finns bananer till Filuren så skulle jag gå in med positiv attityd och helt enkelt fixa det trots att bland det värsta man kan göra med Filuren just nu är att ha med honom i mataffär. Det är alldeles för lockande att prova vad man kan göra i den miljön och även testa var föräldrarnas gränser går.

I alla fall tog vi en runda och kollade in Coop outlet där vi köpte underställ till riktigt bra pris och sedan fixade vi födelsedagspresenten. Det hade gått över förväntan men lillan var hungrig så vi gick och fikade. Även den situationen fungerade riktigt bra. Jag var liksom omgiven av ett tryggt lugn och gav mig därför på mathandling med. Trots en hel del försök att rymma och vända upp och ner på affären gick det riktigt bra och det var en överlycklig och nästan stolt mamma som gick ut mot bilen.

Det var inte alls lika mycket bilar när vi kom ut. Men precis när vi började gå på den rad som jag parkerat bilen på bromsade en stor bil in framför oss, sen lades backen i och bilen kom farande mot oss. Jag hade båda barnen i vagnen, Filuren sittandes på sitsen, Sanna i babyskyddet och dessutom fanns skötväska, stort matinköp och en mycket tung present i vagnen. Kundvagnen vägde rätt mycket och på marken var det en blandning av tillpackad snö och is, inte det lättaste underlaget att dra vagnar på, framförallt inte riktigt tungpackad. Jag fick verkligen ta i allt jag kunde för att ta mig bakåt men bilen kom mot oss snabbare och den nuddade vagnen. Jag tänkte att nu stannar den, nu stannar den, de måste ju se oss. Men bilen stannade inte och jag blev utprejad i vägen som går runt parkeringarna utanför affärerna där det är rätt trafikerat. Jag hade ju inte en chans att se mig för men tänkte bara att jag var tvungen att skydda vagnen med barnen och flyttade jag mig lite till skulle åtminstone de klara sig då bilen framför börjad backa in mot en parkering. Som tur var blev jag inte påkörd och vagnen klarade sig precis från att bli nermejad av den stora pickupen.

Det var en fruktansvärd upplevelse. Mina två små barn satt i den där vagnen, det allra värdefullaste som finns höll på att bli skadat av en person som hade lite för bråttom och sjukt nog fick jag nästan känslan av att den som körde bilen höll på att backa på oss med flit, för han liksom gasade till varje gång jag kom en bit bort så att han var tryckt mot kundvagnen igen. Jag vill ju tro det bästa om människor men nu i efterhand frågar jag mig om det verkligen är möjlig att personen inte såg mig. Det var väl upplyst, jag syntes bra och det gjorde vagnen med. För att kunna backa måste personen ha tittat bakåt kan man tycka och då såg han mig. Jag hade ingen annan stans att ta vägen än rakt ut i trafiken. Han kunde ha skadat mina barn eller mig genom sitt handlande.

Jag fylldes av en skräck och fasa, men framförallt av en ilska som jag aldrig känt förut. Någon utsatte mina barn för fara, det fanns ingen hejd på explosionen inom mig, jag tänkte en enda tanke, skadar du mina barn dör du. Du kommer inte leva, du kommer få betala med ditt liv. Vilken hemsk och skrämmande tanke, jag har aldrig ens nosat på något liknande. Jag som i vanliga fall bara går ur situationer hur påhoppad, tilltrampad, felbehandlad jag än blir gick fram till bilen. Jag såg hur de där inne sa något till varandra, de öppnade inte dörren. Tydligen var det inte så bråttom längre som när de bara några sekunder tidigare backat med hög fart mot mina barn. Mannen öppnade dörren till slut och jag sa lugnt och inte det minsta ovänligt till honom att han varit väldigt nära att backa på mig och min kundvagn, så nära att bilen till och med var emot den. Han såg inte det minsta förvånad ut när han sa ”men oj, det såg jag inte, det springer så mycket människor hit och dit här”. Han sa det på ett sätt som fick det att låta som att jag sprungit fram framför honom när det i själva verket var jag som gick och han som plötsligt tvärbromsade och började backa mot mig utan att jag hade någon stans att ta vägen. Helt lugnt, inte det minsta otrevligt eller ironiskt så svarade jag att nu var det i alla fall så att han hållt på att meja ner mig men framförallt min små barn i vagnen och att jag förstod att det var stressigt på en parkering med så mycket folk speciellt om man är en osäker chaufför. Jag bad honom ta det lite lugnare och se sig ordentligt för framöver, sen gick jag.

Jag packade in barnen i bilen, gav dom kvällsmål, nattade dom, packade upp alla varor och mådde riktigt fördjävligt. Jag intalade mig hela tiden att det var en person som helt enkelt var stressad, som inte sett mig och barnen men tyvärr så är det som så att det fanns saker i situationen och tecken i hans kroppsspråk som tydde på att han faktiskt tyckte att jag var i vägen och borde flyttat på mig snabbare och stressade mig med flit. För mig var det inte bara stress, för mig var det en fråga om liv och död eller eventuellt rätt hemska skador, för exakt vad hade hänt om jag gående backat ut rakt framför en bil???

Jag kan inte ens tänka på att något skulle kunna hända mina barn utan att bli helt kall och ångestfylld. Detta var en situation som inte likande någon jag befunnit mig i tidigare med barnen. De har aldrig varit utsatta för någon fara och mitt sätt att reagera inombords skrämmer mig lite. Personen som utsatte mina barn för fara är inte värd något i mina ögon oavsett om det var med flit eller inte. Till och med nu senare när jag tänker på det kokar det inom mig, den nästan hånfulla blicken, kommentaren som fick det att låta som att det var jag som skulle gjort något annorlunda och ursäkten jag aldrig fick. Okej, säg att det var så att denna person var en medelålders besserwisser med dåligt humör och behov att hävda sig så finns det ju bättre sätt att visa att man tycker folk är i vägen än att tränga dom med sin monsterbil.

Pendlande mellan ilska och rädsla ligger jag och försöker varva ner. Ena sekunden tänker jag att det bara var en blind förare, nästa att det var en idiot som ville skrämmas och även om jag inte riktigt önskar livet ur honom så får han gärna dra på sig ett par omgångar av vinterkräksjukan och influensan, gärna båda samtidigt.

I den här situationen kanske det rätta var att behålla sitt lugn, att inte hävda sin rätt att inte stå på sig men jag vet att jag tyvärr backar eller håller tyst i situationer när jag borde göra min röst hörd, där jag borde hävda min rätt och där jag förmodligen borde framhäva mig själv. Nyårslöfte nummer 5 blir därmed att jobba på den biten.