Det största avslöjandet

december 16, 2014 16 av momentsbymary

Det känns lite obehagligt nu. Jag brukar ju varva mina tankar och känslor med recept och en del lite ytligare inlägg. På slutet har det varit väldigt mycket yta så here comes… japp, mina allra innersta känslor serverade på fat. Det är läskigt att trycka på publicera men ändå är det ju så att jag vill dela med mig.

Det finns avslöjanden som är större än alla andra. Denna text skrev jag på ett ställe där bara några få av mina vänner kunde se. Det var mitt sätt att avslöja min graviditet med lillan för ett gäng vänner i v 14+. De allra flesta visste inte om något förrän runt v 20-25, jag är  nämligen inte bra på att berätta sånt här live. Jag väljer att publicera den här texten då den betyder väldigt mycket för mig och för att den berör ett viktigt område som inte alltid är lätt att prata om.

Det finns saker som gör så ont att jag helst inte tänker på dom. Saker jag bara vill få glömma och lämna bakom mig, ibland går det, ibland inte. Tiden strax innan Filuren kom till oss är en sådan, tiden innan jag blev gravid.

Jag och min man väntade länge med att skaffa barn, det var så mycket vi ville göra och så mycket vi villa hinna först. Vi levde våra drömmar och vi byggde upp det där som för oss var det ”perfekta livet”. Vi gifte oss, skaffade hus, fick fasta jobb och en trygghet som vi så gärna ville ge eventuella framtida barn. Vi ville att allt skulle vara ”färdigt” den dagen vi kände oss redo, om den skulle komma.

Så kom den plötsligt, dagen då det sög till i bröstet, dagen då vi ville ha något mer, dagen vi ville utöka vår familj och bryta den tvåenighet vi delade för att släppa in en ny individ. Känslorna slog omkull oss totalt. Jag tror inte att vi var beredda på att de skulle komma så våldsamt, så starkt på en gång, skulle ta oss med storm. För känslan var liksom inte att ”det kanske skulle vara kul med ett barn”, känslan var snarare ”vi vill ha barn, nu, nu, nu, NU”.

På en liten kort sekund kändes det som att hela livet bytte skepnad, vi bar den där mystiska hemlighetsfulla känslan av att plötsligt vilja något mer. Plötsligt skulle man inte gå och oroa sig för utebliven mens, man skulle hoppas på det.

Jag hade aldrig förutsatt att det skulle gå jättelätt, jag förväntade mig inte att något skulle ske de första månaderna, men när månaderna blev fyra, fem, sex började vi känna att det där suget i bröstet tog mer och mer plats. Drömmarna och längtan blev lite skrämmande, när mensen kom punktligt varje månad växte besvikelsen. Vi levde på som vanligt, vi visste att det kunde ta tid men det där med att försöka få barn kändes inte lika magiskt, det började mer kännas stressande när mensen kom för åttonde, nionde, tionde gången.

Jag minns att det var många som frågade oss om det inte var dags att skaffa barn snart. Det fanns människor som välmenande sa att det var nog dags vi skaffade barn för jag var ju inte ungdom längre, snart skulle det vara för sent. Det gjorde ont att få höra sånt. Vi ville så gärna men vips hade ett år gått. Ett år är ingenting mot hur länge vissa får kämpa, jag vet det, men för oss var det där året väldigt långt. Aldrig var mensen en dag sen, aldrig fanns ens utrymme att spekulera om att det kanske skulle ha tagit sig. Inget alls tyder på att det skulle skett en befruktning det där första året.

Efter att det året passerat var det inte längre alls spännande att försöka bli gravid, det var bara ledsamt, jobbigt, och slitsamt. Varje månad fanns hoppet och varje månad dog det när mensen dök upp. Varje människa som sa att vi borde skaffa barn, varje människa som frågade om jag var gravid bara för att jag var trött gjorde att en lite del av mig liksom mörknade och skrumpnade ihop. Jag ville inte ha frågor, inte ha påståenden, inte höra något, det var bara jobbigt. Varje månad mensen kom betydde inte bara en ny månad utan att bli gravid, det betydde också att jag närmade mig utgångsdatum med en månad. Jag började faktiskt bli gammal. Eller inte gammal, men lite sen i barnaskapandet.

Självklart ägnade jag massa energi denna tid åt att göra saker jag tyckte om, ägnade mig åt att lägga fokus på stärkande, roliga, utmanande aktiviteter och försökte tänka bra tankar. Ändå bröts jag ner, jag kände mig olycklig, ofullständig och väldigt, väldigt misslyckad som inte ens klarade av att bli gravid. Jag tänkte ibland väldigt bittra tankar. Till slut hade jag inte ork längre. Jag hade tappat bort mig själv kändes det som. Jag hade inte alls koll på hur vi skulle ta oss vidare. Jag bar på en stor sorg.

Sommaren drygt ett och ett halvt år efter att suget i bröstet dök upp första gången gav jag mig själv extra utrymme. Jag tog sex veckor ledigt för att få tid, tid att andas, tänka, samla mig och förhoppningsvis finna mig själv i den situation vi faktiskt var i. Det var ett mycket klokt beslut. Den sommaren var tung men också bra. När jag gav mig själv tid hamnade jag i en situation av accepterande. Jag insåg att vi kanske inte kunde bli föräldrar, åtminstone inte på naturlig väg, jag insåg och accepterade.

Med ett nyfunnet lugn mötte jag livet efter accepterandet. Det lugnet fick jag behålla en kort, kort period för tre veckor senare vaknade jag en morgon, gick in på toan och tog ett test, mensen var inte sen, men jag bara visste att jag var gravid. Den dagen kommer nog för alltid räknas som en av de allra, allra lyckligaste i mitt liv och jag kan fortfarande inte tänka på den utan att bli helt tårögd.

Oavsett hur jobbig graviditeten och tiden efter förlossningen varit med Filuren har jag alltid insett att jag är otroligt lyckligt lottad och är så tacksam över att han finns hos oss. Med de härliga känslorna har jag också försökt linda in en stor rädsla som funnits. Som om lager av lycka och tacksamhet kan få det som skrämmer att försvinna. För visst är det så att jag och min man har en otrolig, fantastisk underbar son men vi har alltid pratat om två barn. Vår bild av vår familj är en bild av inte bara en utan två Filurer, två barn som har varandra, syskon. Men med minnet i behåll av tiden innan Filuren har vi bestämt att det där med att försöka få barn inte är något för oss, det gör för ont att misslyckas. Blir det så blir det.

I oktober (2013) satt jag vid vattnet med en vän. Hon berättade om känslor som kväver en, känslor av misslyckande, känslor av uppgivenhet och känslor av att förlora det enda man egentligen önskar sig. Det högg i bröstet när jag hörde det. Vi pratade länge, vi tittade ut mot det otroligt vackra landskapet och utan även utan att alla ord lämnar munnen vet vi precis hur det känns. Hon har passerat det där första året, hon befinner sig där jag inte vill att någon ska behöva, framförallt inte min vän.

Fyra veckor senare packar jag väskan för att hälsa på henne. I sista sekund packar jag ur rödvinsflaskan igen, jag tänker att den kommer inte behövas. Min känsla är rätt, vi har inte hunnit prata många sekunder innan hon berättar att hon är gravid. Mitt hjärta sjunger, det är en fantastiskt helg vi delar, magisk. Min glädje för hennes situation fyller hela mig, precis som känslan när Filuren äntligen kommit till.

Ytterligare fyra veckor senare åker jag till min vän igen. Vi vandrar genom mörka kalla skogar. Vi pratar om livet och nu när jag vet att hon inte längre går med sin sorg vågar jag plocka fram de där känslorna som skrämmer mig. Jag berättar om suget i bröstet som precis dykt upp igen, om att det (trots att jag själv inte trott det) kan kännas lika starkt fast man redan har ett barn. Jag berättar om min rädsla, att jag befarar att Filuren bara var en lyckträff, att han kommer bli ensam, utan syskon. Jag berättar att jag är rädd att jag kommer få gå med suget i bröstet för alltid, att jag inte kommer lära mig behärska det om det visar sig att vi inte kan få fler barn. Min vän lyssnar, hon kommer inte med massa råd, hon säger inte massa peppande saker, hon vet vad jag behöver – bara hennes öron. Jag behövde få berätta för någon för att det skulle bli lättare att bära och det blir det. Jag känner mig betydligt lättare när jag åker hem efter den helgen.

Så kommer dagen när min man och jag uppenbarligen inte längre aktivt inte försöker få barn. Att inte försöka att inte få barn och att försök få barn är två olika saker för oss. Att inte försöka att inte få barn handlar om att inte aktivt skydda sig. Det känns inte som vi gör något för att försöka få barn, men vi gör inget för att hindra det heller. Jag tror att vi båda blir lite överrumplade när det händer.

Drygt två veckor senare står jag inne på vår toalett. Det är eftermiddag och framför mig har jag ett graviditetstest. Innan jag ens hinner tänka lyser två streck mot mig. Jag får bekräftat det jag redan kände, som min man förstått i flera dagar men som verkar för overkligt för att vara sant. Jag är gravid. Vi har inte ens försökt, vi har inte kämpat, planerat, tänkt, hoppats, drömt. Det bara blev, vi har fått det gratis, utan att kämpa, det bara kom till oss.

Jag försöker mig på en förskräckt min när jag kliver ut från toaletten men mitt ansikte avslöjar ett stort leende. Jag är gravid, Filuren ska få ett syskon. Vi kramar varandra med Filuren i famnen. Vi är chockade och omtumlade och vet inte riktigt vad vi ska säga. Ingen av oss hade vågat hoppas att vi skulle kunna få ett till barn, ingen av oss hade trott att det skulle gå så lätt. Vi är omtumlade men hinner inte tänka, dörrklockan ringer och där står grannen med sin dotter.

Resten av eftermiddagen försvinner som i en dimma, grannen fikar, vi leker med våra barn, hon går lagom till att min bror med familj kommer, barnen busar och skrattar, vi pratar och tiden går. Det känns som om jag sitter bredvid och ser mig själv bete mig som om allt var som vanligt. Men inget är egentligen som vanligt – allt kommer ändras. Plötsligt står min man i hallen, han ska åka till jobbet. Mitt i all tumult i mitt huvud har jag glömt det. – Vi får prata senare.

När gästerna åkt och Filuren sover ringer jag min man vi pratar, jag vet inte vem som säger vad men vi bestämmer att vi inte behöver prata, vi ska få ett barn till, Filuren ska bli storebror och livet är fantastiskt. Min man säger – nu när vi ska ha två kan vi lika väl skaffa fyra. Jag skrattar, inte för att det är kul utan av lättnad. Vi kan skämta om det, det som gjort så ont, som skrämt, som tagit ifrån oss så mycket lycka. Vi kan prata om att skaffa barn som något man bara gör, som en självklarhet.

Så ligger jag där i sängen på kvällen. Ensam i mörkret med händerna över det frö som gror där inne. Jag blundar och tänker på månader av illamående, förgörande trötthet, foglossning som känns dygnet runt, oro, halsbränna, svullna ben och armar, värkande leder, huvudvärk, sömnlösa nätter, ryggsmärtor och ännu mera illamående. Jag tänker på stygn som ska läka, förstoppning, rädsla för att gå på toa, mjölksvullna värkande bröst, veckor av smärtsam amning, sänderslitna nätter, kvällar av barnaskrik och alla rädslor för allt ont som kan hända ett litet liv. Så öppnar jag ögonen, kryper upp ur sängen och går de få stegen in till Filurens rum. Jag tittar på honom när han sover, tänker på hans starka vilja, hans envishet, hans glittrande ögon, hans leende som han inte snålar med och hans fantastiska nyfikenhet. Med stort lugn går jag och lägger mig igen. Visst kommer det bli jobbigt, det kommer bli utmanande men det kommer vara värt det många gånger om. Skillnaden är att den här gången vet jag om det, den här gången vet jag vad en liten Filur kan göra med ens liv.

Denna text ledde såklart till många gratulationer. Idag vet jag att månaderna som gravid var betydligt jobbigare än jag kunnat föreställa mig medan den första tiden med lillan mycket enklare. Jag är så lyckligt lottad som har två underbara barn, två Filurer.