Det stora erkännandet

Det är dags för ett stort erkännande. Okej, ni som träffat mig vet ju redan om det men de som inte gjort det vet det ju inte. Här kommer det… jag tycker att det är jättejobbigt att skriva det för det är verkligen mitt eget fel att det är så här: Jag är en tjockis! Vet ni vad, jag tycker inte att det är fel att väga mer än medel om man tycker att det är okej själv, men jag tycker inte det är okej att jag ser ut såhär. Så nej, bara för att jag inte tycker att det är okej att jag själv är alt för rund så betyder det inte att jag tycker att någon annan i samma storlek inte får vara det. Det är upp till var och en att väja dess ideal.

Taggad inför träning

Oavsett så är jag en tjockis och det stör mig. Jag måste göra något åt det och det kan jag nu. Tidigare gick det inte för jag ville verkligen ge amningen alla förutsättningar att funka men den funkade inte. Jag märkte med Filuren att jag fick mindre med mjölk så fort jag hamnade på minuskalorier, så jag har sett till att inte göra det den här gången. Uppenbarligen spelar det ingen roll för min mjölk är inte bra nog och det finns inte mycket nog av den heller. Jag måste ändå fylla ut med lite ersättning då och då, alltså är det fritt fram att ta tag i vikten.

För ett år sedan ganska exakt tog jag ett beslut, jag skulle gå ner 10 kilo innan sommaren. Det gick fint, jag tappade fyra kilo och sedan var jag gravid och fick minst sagt olämpliga cravings, så istället för att gå ner 10 kilo från startvikten gick jag upp 21. Nu får jag ta ett nytt beslut, jag ska gå ner 15 kilo innan juli. När jag har gått ner dom har jag fortfarande ett gäng extra kilon kvar, jag gissar på att jag skulle behöva gå ner 20-25 kilo egentligen. Jag måste ner dom för att kunna träna som jag vill! Träningen är den ultimata sporren för jag längtar efter det så otroligt mycket.

Så, nu har jag överraskat mig själv:
1. jag har inte mörkat att jag är en heffaklump
2. jag har erkänt att jag tänker ta tag i det. En sån sak skulle jag normalt sköta i det tysta.

Igår morse tog jag i alla fall beslutet så nu ser jag till att stoppa i mig rätt saker i rätt mängd, men kommer inte förbjuda något. Jag ser också fram emot att sakta komma igång med träningen. Jag ska försöka sluta tänka på vad jag inte kan göra på grund av foglossningen och istället fokusera på vad jag faktiskt klarar. Ikväll körde jag mitt första pass i vårat gym i källaren. En halvtimme på trainer och några styrkeövningar slutade det med. Jag blev träningshög och svävade upp för trappan. Visst kändes det lite jobbigt att jag knappt nådde till styret på cykeln för magen tog emot och jag kan lova att jag tackade mig själv innerligt för att jag valde hängselcykelbyxor så att jag slapp byxor med linning som stack in nånstans mellan fettvalkarna på magen. MEN ikväll fokuserade jag inte på var jag är just nu och var ledsen för det utan var jag faktiskt vill komma, det gjorde mig enormt sporrad.

För att fira att jag tagit beslutet fixade jag till ett riktigt bra tisdagsmys efter träningen, mums!