Det gör ont…

april 6, 2015 1 av momentsbymary

Ikväll sitter jag bara i soffan helt matt och orkar inte ta mig för något. Jag har haft en riktigt dålig dag, jag är slut. Det skulle vara en lögn att påstå att alla dagar är bra, för det är de inte, i alla fall inte hela tiden. Visst har den här dagen haft sina ljusglimtar, absolut men till största den har den varit slitig.

När jag befordrades till mamma blev jag plötsligt styrd av en annan människa. Det var inte bara det där vanliga som det pratas om att föräldrarna styrs av barnets behov av sömn, mat osv utan jag upptäckte även att mitt humör styrdes av vår lilla grabbs. Hans bra dagar var mina bra dagar, hans dåliga dagar var mina hemska. Sådär fungerar det fortfarande och idag hade vi inte en bra dag alls.

Ibland kommer jag på mig själv med att under dagen tappa orken och humöret helt. Jag vill bara inte, jag vill ge upp, gömma mig nånstans, lägga mig under täcket och gråta någon timme. Det är som att jag skulle behöva bryta, ta en time out och bara lämna allt en stund och andas. Det går ju såklart inte när jag är ensam med barnen. Någonstans måste jag bryta ihop och komma igen utan att bryta ihop för mycket. När det känns som att jag inte ska orka en sekund till måste jag leta efter den där lilla ljusglimten, försöka hitta något roligt för att kunna vända både mitt och småttingarnas humör. Det är ju knappast en halvårings och en tvåårings uppgift att ta tag i det, det är jag som vuxen som måste bryta det dåliga mönstret. Ibland är det svårare än andra gånger och det kan till och med kännas helt omöjligt men i slutändan går det ju alltid.

Efter en dag med många duster, med mycket trots, med sovvägran och utbrott känns det inte bra i mitt hjärta. Jag vill att vi ska känna ett lugn och närhet innan det är dags att sova. I vår familj ska ingen gå och lägga sig med tunga känslor, aldrig arga eller besvikna på varandra. Efter nästan två timmars försökt till nattning somnade äntligen lilla F. Han var jättetrött hela tiden men kämpade emot så gott det går. Nu avslutade vi dagen som bästa vänner, jag och lilla F men den där känslan av att inte ha haft en bra dag hänger kvar hos mig. Det gör ont i hjärtat att veta att vi haft så många duster, det gör också ont att lilla S liksom försvinner i allt det här. Hon har inte fått det utrymme hon ska ha.

Jag skulle bara vilja plocka upp båda barnen och hålla dom i min famn medan de sov och viska till dom hur mycket jag tycker om dom och hur mycket de betyder för mig, men det går såklart inte, då vaknar dom. Istället sitter jag här och känner mig matt och ganska tom och hoppas på att dagen imorgon blir bättre. Alla har sämre dagar och denna var en av mina värsta.