Det där med amning

juni 30, 2014 2 av momentsbymary

image
Ett väldigt uppskattat paket från Bonti

Amning är ett ganska omdiskuterat ämne just nu, ska man amma eller inte och var är det egentligen okej att amma. Det här inlägget är inte en del av den debatten, jag vill bara dela med mig av mina erfarenheter och tankar.

När vi i april förra året skulle få vår son var jag fast besluten att försöka amma. Jag visste att det inte var en självklarhet att det skulle fungera men jag ville ge det alla chanser. Tyvärr pratades det aldrig på föräldrautbildningen om vad man skulle göra om det inte fungerade med amningen utan bara om hur det fungerar när allt går som man önskar. Som tur är hade jag många vänner omkring mig som delat med sig av sina erfarenheter och därför blev jag inte så chockad när det visade sig att det där med att amma inte var så lätt som det verkade på instruktionsfilmen barnmorskan visat.

Jag födde vår son en tisdag eftermiddag. Det var en otroligt speciell dag och det stöd jag kände från personalen och min man under de timmar förlossningen pågick var så underbart och stärkande. Jag kände mig som en hjälte som utförde stordåd och när vår son låg där vid mitt bröst fanns inga gränser för min stolthet. Det där lilla knytet hade jag och min man skapat, det bar på våra gener.

Drygt sex timmar efter att lille Filuren tittat ut flyttades vi till patienthotellet där vi spenderade natten och på morgonen efter åkte vi hem med vår sovande lilla prins. Han bara sov och sög på brösten hela sitt första dygn, en lugn liten varelse.

Jag visste inte hur det skulle kännas att amma men på förlossningen hade de sagt att han hade rätt teknik och jag litade på att snart skulle mjölken rinna till. Det gjorde den också, mina bröst blev stora, makabra (i mina ögon) och gjorde otroligt ont. Lillen tuttade och tuttade men började skrika mer och mer, till slut hela tiden. Efter ett gäng riktigt skrikiga timmar ringde jag sjukhuset för att be om råd, de sa att det var nog bara så att mjölken inte runnit till ordentligt och att vi skulle avvakta.

Lilla Filuren skrek oavbrutet, brösten värkte mer och mer, de var så svullna att han omöjligt kunde få något grepp om dom. Jag grät, jag trodde vi skulle få lyssna på detta hjärtskärande skrik dygnet runt i 20 år. Till slut efter mer än ett dygns skrikande ringde jag sjukhuset igen, mitt i natten. Där fick jag höra att barn skriker, det är normalt. Jag sa att jag var orolig för Filuren hade bara skrikit och inte sovit mer än några få minuter på ett dygn, jag fick svaret att små barn sover då och då, det är bara svårt att märka det ibland. Jag förstod inte, eller snarare – jag förstod att den person jag pratade med inte förstod vad det handlade om alls. På morgonen ringde jag eftervården och förklarade situationen, vi fick komma in på direkten.

Det visade sig att vår son gått ner från 3600 gram till 3080 gram på två och ett halvt dygn. Han hade inte fått i sig mycket näring. Mina bröst var uppsvullna och det fanns ingen chans för Filuren att få tag och suga ordentligt. I ett lugnt rum fick jag med hjälp av en elektrisk mjölkpump tömma brösten på mjölk, vilket ledde till att de ganska så snart också svullnade av. Mjölken jag pumpat ur skedmatade min man Filuren med och han somnade strax med en lugn, avslappnad min i ansiktet, han var nöjd. För första gången i vårat liv som föräldrar hade vi gjort vårat barn nöjt och tillfredsställt de livsviktiga behov han har. Det var ett fantastiskt ögonblick och jag hoppas att vi aldrig kommer glömma det.

Vi åkte hem lugnade och glada, ja faktiskt upprymda. Men tyvärr var det samma visa ett dygn senare. Vi åkte tillbaka, pumpade men denna gång kom inte nog med mjölk. Jag producerade inte nog mycket och den här gången åkte jag hem med en tetra ersättning att stödmata med tills allt kommit i ordning. Med mig hem hade jag också bröstpumpen som jag skulle få hyra tills mjölkproduktionen kommit igång. Jag fick tips om hur jag skulle göra och tänka eftersom brösten fortfarande svullnade upp mycket även om det inte fanns så mycket mjölk i dom.

Det var min man som matade Filuren först med sked och senare med flaska med den bröstmjölk som jag pumpat ur och den ersättning som vi behövde lägga till efter vissa amningstillfällen. Jag älskade att se honom göra det. Han fick en viktig roll i våra lilla killes liv från första stund. Idag är Filuren 15 månader gammal och pappas pojke, det har han alltid varit. Jag tror själv att deras band inte varit lika starkt om inte det varit min man som tagit den där extra matningen varje dag.

Bröstpumpen var vekligen en räddning. Till slut hade amningen kommit igång bra men det tog nog över en månad, kanske en och en halv. Första månaden var tuff. Det gjorde fruktansvärt ont att amma, fast man sa att Filuren hade rätt teknik, men till slut släppte det. Jag fick aldrig nog med mjölk men det räckte åtminstone till de flesta målen. Som damen på eftervården sa ”Maria, det finns mat på ICA, det finns mat på Konsum, det finns mat på alla affärer, i Sverige behöver ingen bebis svälta. Du ska inte gråta.” Så vi köpte en tetra ersättning då och då och medan veckorna gick, gick amningen från ett smärtsamt stressmoment till en rofylld mysig stund.

Amningen blev aldrig helt enkel. Till viss del berodde det på att i perioder var det svårt att få vår grabb att vilja äta alls, han är sån fortfarande men nu tar vi det mer med ro. Filuren visade sig även vara känslig mot mjölkprotein och därför fick jag äta strikt mjölkproteinfri kost under tiden jag ammade honom. Tyvärr kan det ha påverkat min mjölkproduktion, eller så var det något annat dom gjorde att jag aldrig fick nog med mjölk. Jag testade alla saker som kan hjälpa, allt från att ständigt ha barnet vid bröstet till amningsteer och lugnande musik. I efterhand har vi fått reda på att det hela kan ha berott på att Filuren har kort tungband som kan innebära att tekniken påverkas vilket i sin tur innebär att mjölkproduktionen inte stimuleras på rätt sätt.

En dag valde Filuren att sluta amma, vid det laget producerades inte nog mjölk på långa vägar, men det var ändå dags för honom att gå över på fast föda och jag är väldigt glad att vi tog oss så långt som vi gjorde.

Med de erfarenheter jag har från förra gången känner jag att en elektrisk bröstpump är något jag verkligen vill ha hemma. Det är en trygghet och även en frihet. En trygghet då jag vet hur knäppt mina bröst betedde sig förra gången, en frihet då det är rätt skönt att kunna pumpa ur bröstmjölk så att man kan vara borta en stund om man måste. Jag är därför jätteglad för den bröstpump jag fick från Bonti förra veckan. Att ha den här hemma nu när det börjar närma sig så sakta gör att jag känner mig lugnare. Jag har inte provat just den här produkten tidigare men har läst om den bland annat i Bontis blogg där Anna Lavfors testar olika produkter och den verkar väldigt bra.