Den största av dagar

Tre år, tre månader och 14 dagar, exakt så gammal är lilla F idag. En lördag som började som en gråkall och blåsig dag med regnmoln som då och då kom hotande nära skulle visa sig bli en av de största dagarna hittills som mamma till lilla F. 

Det var vid frukosten det hände. Barnen satt och åt rostat bröd när lilla F tittade på mig och sa ”mamma jag tycker om när pappa jobbar eller sover i källaren och du och jag och Sanna är ensamma”. Jag trodde att jag hört fel så jag bad honom förklara. ”Men mamma du lyssnar ju inte. När pappa jobbar eller sover i källaren och inte kan vara med och mamma och Filip och Sanna gör saker, det tycker jag om. Det är roligt, nästan som semester. Jag tycker om pappa jättemycket men det är roligt att vara ensam med mamma och Sanna med”. Han är bra på att förklara, men jag hade ändå svårt att tro att jag hörde rätt. Där satt han och sa dessa ord, den älskade, pappas pojke som jag vet inte hur många timmar av sitt liv snyftat, gråtit, gallskrikit och haft enorma utbrott för att pappa jobbat, för att jag hämtat på förskolan, för att jag nattat istället för pappa. Många gånger har hans besvikelse över att pappa jobbat visat sig genom att han bestraffat mig. Han har gastat att han inte vill ha mig utan sin pappa, han har slagits och tårarna har sprutat. Jag lovar, det är inte alltid lätt att ta. Här har jag gått i tre år, tre månader och 14 dagar och gjort allt för att den tid vi har tillsammans när pappa jobbar ska vara så bra som möjligt. Jag har hittat på massa aktiviteter, vissa gånger vänt ut och in på mig för att fixa det på grund av trötthet eller att det kanske egentligen inte är så klockrent att göra med två vilda barn. Jag har kämpat men ändå många gånger fått ta ilskan av lilla F:s besvikelse. Jag har gråtit, känt mig bitter över att jag kämpar så enormt men bara får ilska tillbaks. Någon gång skulle jag behövt få känna att all den energi som läggs ner faktiskt uppskattades på något vis, den gången blev idag. Jag trodde aldrig jag skulle få höra det, ”mamma, jag tycker om att vara ensam med dig”.

Det känns stort att få höra att jag räknas, att det jag gör uppskattas. Allt roligt jag hittar på ”är nästan som semester”. Han är pappas pojke men det duger tydligen att vara med mig med, ibland. 

Som om det lilla F sa inte vore nog blev denna dag stor på flera sätt. Ser ni skärmdumpen ovan? Det är lilla F bara någon dag gammal. Där och då skämtade vi om att snart skulle han cykla med oss. I mitt hjärta fanns dock en ledsamhet, tanken på att det skulle dröja många år innan han kunde cykla och ännu fler till jag skulle få möjlighet till det. Jag hade fel, jag kan gå ut och cykla när jag vill bara inte min man jobbar och när det kommer till lilla F lärde han sig att cykla idag. Med en stunds övande i tre dagar har lilla F börjat fatta det där med att trampa och nu rullar han längs gatan som världens sötaste cyklist. Om nåt år ska jag lära honom att man kan cykla i skogen med.