Den mörka sanningen

september 26, 2019 1 av momentsbymary

Sanningen är kanske den att det inte alltid är så lätt, att det är små steg framåt och totala ras bakåt. Det finns lugna dagar och dagar då all energi rinner ur mig. Det finns tusentals och åter tusentals tårar. Det finns stunder då solen skiner och stunder då det mörka hålet inom mig äter upp mig. Det finns stunder då jag ger upp.

Det finns de mörkaste stunderna då jag ligger ensam i en säng i ett nedsläckt hus i en kolsvart skog och det enda som skrämmer mig är mig själv, jag är inte rädd för mörkret, inte rädd för spöken, inte rädd för skogens alla djur utan bara rädd för att inte orka kämpa, rädd för att mörkret på insidan ska äta upp mig. I mörkret kan ingen se mig, i mörkret finns jag inte.

Det är konstigt att det blir sådär. Jag finns inte mer när det är ljust. Ingen ser mina tårar när jag gråter på dagen men på något vis är det värre när det är mörkt. Jag skrämmer mig själv litegrann. Hur orkar man gräva efter ny ork och hopp för hundrade gången? När orkar man inte mer? Hur många tårar ryms i en människa? När blir det lättare? Hur ser ett mosat hjärta ut och går livet verkligen vidare? Kan man leva utan att vara hel och finns det mening med det? Det är mörkrets frågor. De vill man inte ha svaret på alla gånger.