De raderade inläggen

augusti 24, 2014 6 av momentsbymary

image

Ganska många gånger de senaste månaderna har jag skrivit inlägg som jag inte har publicerat. Det är inga glada inlägg. Ibland tar smärtan över och jag har så ont eller är så trött efter nätter med någon enstaka timmes sömn att jag bara vill ge upp. Efter varje sådan natt kommer ändå en morgon och oftast är de betydligt bättre än natten. Jag brukar inte publicera inläggen för de är inte roliga men tänker ändå göra det idag. Jag har fått höra flera gånger på slutet att ”så illa kan det väl inte vara” eller ”vänta bara, när barnet väl är ute kommer det bli mycket värre”. De som sagt det vet garanterat inte vad de pratar om. Jag må le och försöker vara positiv men bara det att sova nån timme per natt de allra flesta nätter hade fått även dom att klaga. Bara för att det man i slutändan får ut av den här resan är otroligt fint betyder det inte att man klarar av att bita ihop hela vägen. För övrigt var jag på samma plats väldigt nyligen och minns att jag minsann tyckte mycket var enklare när barnet väl var ute, framförallt fick jag sova 4, 5 eller kanske 6 timmar per dygn, illamåendet var borta och foglossningen betydligt mindre smärtsam.

Kl 03.15
Exakt just nu vet jag inte hur jag ska orka en sekund till. Sömnlösheten framförallt tar knäcken på mig. De här stunderna när jag mår såhär dåligt brukar jag krypa in i mig själv. Men sanningen är att jag väldigt många gånger under både denna och förra graviditeten bryter ihop, tyst inombords.
Jo då, oftast försöker jag vara glad och stark. Det ser nog ut som att det är rätt okej med mig men jag är helt sönderkörd. Det är en välsignelse att få bära på ett barn men det betyder inte att det inte är jobbigt.

Jag har så ont att jag darrar. Det är mitt eget fel. Sammanlagt har jag gått ett par kilometer med kryckor under dagen och det är tydligen allt för mycket. Jag borde såklart inte gjort det. Illamåendet som bara gnager tycker jag däremot inte att jag ska behöva ta på mig skulden för, inte heller halsbrännan, klådan eller huvudvärken.

Hela kroppen bara pulserar av trötthet och utmattning men det är som att den går på autopilot och inte kan stänga av sig. Jag vill bara sova, SOVA. De senaste två dygnen har jag sammanlagt sovit en och en halv timme. Jag är så trött att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag vill bara få vila lite. Bara några få timmars sömn skulle vara ovärderlig. När jag fått sova tacklar jag det andra mycket bättre. Då kan jag tänka att smärtan är helt okej, den går förhoppningsvis över. Jag vill ha tillbaka mig själv, jag vill vara glad, positiv, kunna glädja andra och ha energi att ge något till någon annan såväl som mig själv.

Jag förstår inte hur jag skulle orka med en förlossning just nu, men för första gången känner jag att barnet gärna skulle få komma. Att varje vecka Filuren är på förskolan och får en trygghet där är inte nog mycket morot längre för att slippa den här tröttheten och smärtan.

Jag vet inte hur jag ska orka en sekund till men jag vet att efter natten kommer en ny dag och den är säkert ljusare.