Bröllopstalet som uteblev

juli 9, 2015 0 av momentsbymary

missionshus

Missionshus i väntan på gäster, strax efter detta kom solen fram, lagom till att gästerna anlände.
pynt
Jag sitter ner, äntligen. Jag har varit igång så mycket på slutet att det är lite läskigt nästan. Jag är så slut och omtumlad och har varit med om det mest fantastiska och spektakulära bröllop man kan tänka sig. Kanske kommer jag skriva mer om det senare, men jag kan just nu säga att det var SÅ speciellt och det tyckte nog alla.

Min lillasysters bröllop blev den fjärde bästa dagen i mitt liv, strax efter egnt bröllop och barnafödslar. Jag visste redan innan att det skulle bli obeskrivligt bra och det är så stort så att jag gått och snyftat i flera veckor när jag tänkt på det.

Jag hade bestämt mig tidigt för att hålla tal, men när det närmade sig och jag skulle börja fundera på talat så klarade jag det inte för sentimental-och-lyckokänslorna överväldigade mig och tårarna började rinna. Till slut fick jag till ett tal men då kunde jag inte öva på det för samma tårar rullade igen. Med ett säkert kort, ett papper med text ställde jag mig därför längst fram i kyrksalen (jo då, syrran hade vigsel, middag, fest och ännu mer fest i samma kyrksal, varför göra något helt vanligt??). Jag visste att det var gråtvarning, mina tårar skulle säkert komma och blir jag det minsta gråtig då kan jag inte prata.

Humöret var redan snyftigt då min systers man just hållit ett underbart tal för henne. Jag tittade ner på det dryga hundratalet gäster och tänkte att ”dessa människor är fantastiska”. Jag var helt säker på att talet skulle bli toppen…. ja och sen började jag väl snyfta såklart.

Jag tappade bort mig helt, jag snyftade, jag darrade på rösten, jag fick ta en paus och jag pratade bara direkt från hjärtat med de tankar och känslor som fanns just där och då. Jag hade ingen aning om vad som stod i mitt tal och jag kunde inte läsa texten på pappret. Jag kände mig inte osäker, bara så uppfylld av allt som hittills hänt under dagen att jag inte klarade att tänka. Det jag sa i talet var bara det som kom över mig.

Jag har ingen aning om vad jag sa, jag var där bland människor som ville mig väl, så det var inte nervositet som gav mig en blackout, jag vet att det blivit såhär tidigare. Det är lite som att känslorna är så starka så tankar inte får plats riktigt. Mitt riktiga, genomtänkta och rätt bra tal till min lillasyster uteblev, men jag höll ändå ett tal för min syster, ett tal som jag tror nådde fram för väldigt många kom fram till mig under, kvällen, natten, och dagen efter och sa hur mycket talet berört, hur de gråtit (aldrig har jag fått så många kvinnor och män att gråta) och framförallt tackade de för att jag delade med mig. Jag är så glad, för även om jag inte sa det jag hade tänkt säga, tror jag att jag förmedlade det jag ville. Jag fick en ny erfarenhet, detta att människor tackade för att jag delade med mig – så fint gjort av dom. Egentligen är det så rätt att tacka, alla som skapar delar på något sätt en del av sig själv med andra, det är ju en slags gåva.

Nu ska jag fixa och packa och plocka här hemma. Det är så mycket jag ligger efter med och det allra viktigaste måste jag nog få undan ikväll. Jag kan inte sluta tänka på bröllopet, det följer mig varje steg.

Kram från en stolt och lycklig storasyster till den vackraste brud man kan tänka sig.