Bloggarna på slottet – del 2 – i fullmånens sken

Det här inlägget skulle innehållit en massa bilder…. men de fanns inte kvar i kameran nr jag kollade efter på morgonen. Tydligen var det självraderande bilder jag tog, ni får hålla till godo med bilder på fin tjejerna istället.

Efter en helt underbar dag på Häringe slott gick vi till våra rum för att fixa iordning oss för middag. Jag och Johanna kunde såklart inte låta bli att snabbt kolla igenom våra goodiebags och gång på gång utbrista ”Åhhhhh” över saker vi hittade. Vi samlades hela gänget och babblade och skrattade ihop innan vi gick för att äta.

Det var så mysigt för vi fick en egen liten matsal med tillhörande toalett. Toaletten var egentligen ett fullutrustat badrum och ärligt talat tyckte jag det var läskigt där inne. Inredningen påminde mig om något obehagligt men jag minns inte vad. Vi beställde mat, satt och pratade och någon nämnde att det drog vid fötterna. Vi var fler som kände det men fönstret var ju öppet så det verkade inte så konstigt att luften rörde sig. Även om vi skrattade och hade mysigt nämnde fler att de frös till, fick rysningar eller konstiga känslor.

Vi frågade servitören om det spökade i rummet vi satt men han sa att så var inte fallet vad han visste. Jag hade läst lite om spökerierna på slottet innan jag åkte dit och mindes att det stått något om ett rum där det hänt så mycket att ingen längre kunde sova där, därför hade rummet gjorts om till matsal. Jag funderade, vi satt i ett rum som måste varit sovrum tidigare med tanke på att det fanns ett badrum i det. Lite googlande senare fick jag fram namn på vad salen hette och servitören bekräftade det jag misstänkt, vi satt just i Gyllene matsalen, ett i allra högsta grad hemsökt rum.

Vår växande spökkänning var inte av det riktigt läskiga slaget. Nån rös, någon annan frös och en tredje kände hur foten fick ett slag, men mest av allt skrattade vi och njöt av god mat. Rätt vad det var blixtrade det till på bordet, en kamera som stått där ett bra tag hade tagit en bild av sig själv. Min reaktion var rätt märklig, jag blev inte rädd, inte förvånad, jag tänkte bara ”jaha” som om kameror alltid tar massa bilder. Jag tyckte aldrig att salen var obehaglig, bara toan. Jag kände hur det drog lite mot fötterna, men ingen tog något tag om mig, ingen skakade min stol och jag tyckte bara att det var lite härligt pirrigt i magen.

Den självutlösande kameran

Vi frågade servitören om han visste något ställe i slottet som det spökade, vi var ju laddade nu. Han berättade om tunneln under slottet och vi frågade om vi fick gå dit, det fick vi. Mellan huvudrätt och dessert fick vi tio glada men halvskrämda tjejer besöka de djupa gångarna med den tunga luften, se fängelsehålan och vinkällaren. Det var lite småpirrigt men inte otäckt. Vi skrattade mest men nån kan eventuellt hoppat till eller suckat extra tungt.

Roligt att äta när denna kvinna ser på…

Uppe i matsalen igen bestämde vi oss för att tunnlarna var helt spökfria denna kväll, det var i vår lilla sal de höll till. Vi avnjöt en underbar dessert och skrattade allt medan kvällen gick mot natt. Kalla vindar svepte under vårt bord trots det stängda fönstret och vi tyckte att det var det mest naturliga som fanns nu när vi vant oss. Vi frågade om någon visste mer om spökerierna än personen som serverade oss denna kväll. En stund senare fick vi en liten föreläsning om spökena på slottet. Det var jättekul att höra men även lite läskigt. En i sällskapet hade blivit väldigt illamående under kvällen och det var just vad som tydligen kunde hända i detta rum förr (för nu hade medium åtgärdat det) om man satte sig på en viss stol.

Efter en fyra timmar lång och helt underbar men mycket speciell middag gick vi tillbaka till vår flygel. Vi samlades, fick superfina goodiebags och kramades god natt. Dessvärre var det inte många av oss som sov gott. Jag som inte varit rädd alls under kvällen tyckte plötsligt att det var obehagligt uppe på vårt rum. Jag visste ju att det bara var allt prat som dragit igång det men jag hade också suttit där och sett hur min mobil plötsligt började lysa och öppnade webbläsaren där jag sökte på slottets spöken, en bild klickades dessutom upp från den sidan. Lite läskigt kändes det nu i efterhand när jag låg i min säng uppe í det mörka rummet. Jag låg vaken stora delar av natten, jag bara låg och det kändes som jag hade hög hög feber. Huden sved av värme, som av att sitta i en torr bastu allt för länge. Jag trodde att jag hade feber men jag svettades inte så jag var nog inte varm egentligen.

Det var såpass mörkt i salen på kvällen att det knappt gick att ta mobilbilder.

Vid frukosten (som var underbart god precis som de andra måltiderna på slottet) avhandlades nattens upplevelser. De allra flesta hade upplevt värmen, de hade kokat, vissa svettats mängder, vissa vaknat av att det kändes som någon hällde en hink kallt vatten på dem, byrålådor hade skramlat och en person hade pratat ryska, täcken hade dragits i och fler än en hade varit sömnlös många timmar. Med tanke på att vi hört att det inte spökade alls i vår flygel hade det varit mycket spökerier. Det intressanta var att en person som vistats en längre period på slottet och bott i vår flygel sagt på morgonen att det hade varit lugnt, inga spöken alls…. fram till just den natten.

Vi hade själva valt att äta även frukosten i Gyllene matsalen, det säger lite om nivån vi la spökerierna på. Det var läskigt ibland men inte jätteobehagligt. Jag tyckte rummet var obehagligare dagtid. Ibland fick jag en rysning över hela kroppen, Sofies armband som ska vibrera vid varje halvtimme vibrerade hela tiden och bilderna jag tog med kameran hamnade aldrig på minneskortet. Tekniska prylar och detta rum verkar inte gå allt för bra ihop.

Med mätta magar gick vi tillbaka till våra rum, packade ihop, fyllde bilarna (ja, de blev fulla) och sa hejdå till varandra och Häringe Slott. Spökar det då på Häringe eller var vi bara tio övertaggade tjejer som såg och kände det vi ville förnimma, var det våra hjärnspöken som spökade till det för oss? Den delen av mig som tror på spöken hade lätt kunnat få sin tro bekräftad, den del som inte gör det hade kanske inte känt sig övertygad om att det spöka utan sagt att det rör sig om saker som kan råka ske och sedan lägger bara fantasin ihop ett och ett. Oavsett vad, var det en spännande, rolig och högst ovanlig upplevelse att tillbringa ett dygn på Häringe Slott tillsammans med nio underbara tjejer varav de flesta nya men mycket värdefulla bekantskaper.

Googla gärna ämnet spökerier på Häringe Slott… det är rätt skoj.