Blodbad och vinterdopp
Vila, vila, vila – den här veckan har mantrat varit ”vila när du kan”. Jag har varit trött och låg vilket säkerligen hör ihop. Är jag trött och sliten blir jag också ledsen. Många timmar har ägnats åt att vila, pussla, lyssna på ljudbok och försöka hämta nya krafter och att inte låta mörka tankar ta över.
När barnen kom till mig igår undrade jag om jag vilat nog mycket för att verkligen kunna ha det fina sportlov jag sett fram emot. Dessvärre var det ett par krassliga och hängiga barn som kom hem och natten till idag innebar för mig att ligga mitt i sängen och trösta än det ena, än det andra barnet vid mardrömmar och gråt. Jag tycker så synd om dem men är tacksam över att de var ledsna en åt gången så jag kunde känna att jag räckte till.
Förmiddagen idag blev lugn av anledningen att barnen och deras mamma behövde vila. När jag sedan stod och lagade lunch hörde jag ett skrik från rummet bredvid ”blod, blod, massor av blod, hjääääääääääälp”. Det var ingen överdrift, massor av blod täckte min grabbs ansikte, händer, rann ner på kläderna, på filten i soffa, på golvet. Jag har själv inte särskilt mycket erfarenhet av näsblod men jag har full förståelse för att min son var hysterisk för det rann verkligen om honom. Vi fick stopp på blodet fort men det blev en hel del skrubbande av golv, väggar ovh möbler och tvättkorgen fylldes till bredden.
Eftermiddagen var oväntat skön. Efter en period av blåst var det underbart att få känna stillhet i luften och dessutom bjöd Sunne på solsken. Vi lekte i trädgården, kastade frisbee och kollade så inte stormen ställt till med något dumt. Efter någon timme tog vi ryggsäcken med fika och åkte till Kolsnäs för lekparkshäng, strandlek och skattletarpromenad. Det blev ett par svårtslaget fina timmar i ett väder som påminde om våren. Barnen har alltid varit förtjusta i att vara vid vattnet och leka, oavsett vilken tid på året det är. Just denna dag lyckades den minsta få till ett litet vinterbad då hon trillade av en sten. Hon beklagade sig inte det minsta och säkert lärde hon sig inte särskilt mycket av det som hände. Min tjej ser inte så mycket bekymmer just nu och det är bara att glädjas åt det.
Nu har oron satt gång igen i sovrummet så det blir en tidig kväll för mig. Att trösta barn är som tur är en av mina bästa grenar.
