Att tänka om…

Ikväll har jag bestämt mig för att posta några rader. Det finns inte någon tid att blogga just nu för det är fullt upp med barnen på dagarna och all övrig tid består av bröllopsförberedelser. Jag håller på med en tårta för över 100 personer och det är en hel del att tänka på.

Igår hade jag sån ångest, jag var inne i varenda klädaffär i Karlstad, liten som stor men hittade inget att ha på mig. Jag grät, bröt ihop, grät mer. Samtidigt tyckte jag inte att några av mina idéer om bröllopstårta var bra och jag mår bara dåligt av tanken på att hålla tal. All ångest och stress bara snurrade i huvudet och jag höll på att tappa orken helt.

Så stod jag där i en provhytt, tittade på mig själv i spegeln och frågade varför inget jag provade dög, varför alla tårtidéer kändes kassa och varför jag inte hade någon inspiration alls till ett tal. Det enkla svaret var att det är för att allt handlar om min systers bröllop. Min lillasyster ska gifta sig och självklart skulle jag vilja ha den perfekta klänningen, göra den mest passande tårtan, hålla det finaste talet men jag vet att inget av det kommer jag kunna göra. Jag söker perfektion, för inget annat känns gott nog för min syster. Så funderade jag på vad hon skulle tänka, om hon såg mig sitta och gråta i en provhytt för att jag hade ångest över klädseln till hennes bröllop. Hon skulle inte gilla det alls, hon skulle föredra att jag kom i urtvättad t-shirt och slitna jeans och vara glad. Där och då släppte prestationsångesten.

Jag har så mycket att göra, så otroligt många saker som ska fixas men det kommer gå ihop och gör det inte det är det inte hela världen. Jag hittade underbara kläder och tårtan är på gång. Talet kommer förhoppningsvis trilla ur mig och allt känns så mycket bättre utan all prestationsångest. Min lillasyster ska gifta sig, hon ska få fira kärleken. Jag är så glad för hennes skull.