Att låta sig kapitulera

augusti 20, 2014 9 av momentsbymary

image

Jag har kört på den här graviditeten. Jag har envist kämpat, slitit, malt på. Jag minns en av de allra första dagarna det var riktigt tufft. Det var i början av januari och vi var ute och gick i snön i Sälen. Jag var dödsslut, illamående och fogarna protesterade redan då, men jag malde på steg för steg. Jag ville att vi skulle gå där tillsammans i snön, ville att vi skulle vara en familj.

Sedan dess har jag kämpat kalla, mörka vinterkvällar, gått med Filuren i vagnen för att han behövde det, kräkts i diken, krigat mot tröttheten och smärtan, rest mig när hela kroppen skrikit att den bara vill vila. Jag har kämpat med att vara vaken och med att följa med och göra saker med maken och Filuren för jag vill inte gå miste om en sekund som familj. Jag har också gjort det för att inte min man ska behöva fixa allt själv, även om han aldrig någonsin sagt att det är jobbigt.

Jag var föräldraledig med Filuren och försökte varje dag att pussla, finna lösningar och utvägar för att få ihop dagarna för alldeles för ofta, faktiskt varje dag ställde jag mig frågan hur jag skulle klara en dag till, ibland en timme, en minut. Jag borde nog inte gjort det. All min energi gick till att hålla situationen någorlunda okej. Filuren fick allt jag hade, det fanns inget över till mig själv. Kvällarna var enbart en apatisk dimma där trötthet, smärta men även en deprimerande ledsamhet blandades. Jag orkade inte röra mig, inte se på tv, inte läsa, inte umgås. Jag trodde jag gjorde rätt som gav allt till Filuren men det gjorde jag såklart inte. Jag hade behövt ge mig själv mer tid, mer lugn, mer vila. Hur mycket jag kämpade var jag ändå inte den mamma jag tyckte Filuren förtjänade, jag hade ett enormt dåligt samvete. Men hur skulle jag kunna vara den personen? Jag hade aldrig kunnat det med de begränsningar kroppen hade. Jag bet ihop, höll en hyfsad fasad utåt, tänkte att det blir inte bättre om jag visar hur tufft det verkligen är.

I slutet av maj blev min man ledig och jag fick det betydligt lättare. Jag började prioritera mig själv ibland, det var inte mycket men det var små stunder då och då. Min kropp var redan då så trasig att jag de flesta dagar inte kunde röra mig och jag valde att spara den till stunder med maken och Filuren. Även om maken var hemma vilade jag inte på det viset kroppen bad om. Jag kunde inte släppa taget, jag ville vara all tid jag kunde med Filuren även om jag inte behövde det eftersom hans pappa var där. Med tiden begränsades min förmåga att kämpa, jag tog mig inte ur sängen tidiga mornar efter sömnlösa nätter, jag orkade inte sitta och prata hos svärmor utan rasade istället ihop i hennes säng. Min kropp tvingade mig att ta det lugnt. Till slut, för ett par veckor sedan insåg jag att det ger inget att jag tvingar mig själv att sitta i soffan och titta på Filuren när jag är så slut att det känns som att jag ska gå sönder. Det ger inte mig något, det ger inte maken något och det ger framförallt inte Filuren något. Det vi alla tre behöver är att jag vilar, lyssnar på kroppen och även huvudets och psykets signaler så att jag orkar den dagen lillasyster kommer.

Det är svårt att kapitulera, att vila innan man trillar ihop, att lägga sig på sängen och pusta ut istället för att bita ihop men det är nyttigt. De fixar det bra själva, Filuren och hans pappa. De fixar allt galant, det är jag som behöver lära mig att släppa taget och släppa stressen, som behöver inse att de har det bra på egen hand och att jag tillför inget så länge inte jag har det bra själv.

Det är knappt två veckor till BF nu. Jag tänker inte bita ihop. Jag tänker ta tillvara på vilan när Filuren är på förskolan. Orkar jag inte upp ur sängen så är det inte hela världen, fixar jag inte att laga mat finns det garanterat något med näring i i skåpen som kan ätas direkt. Det finns faktiskt inte några måsten utom att ta hand om Filuren när jag är ensam med honom och det rör sig om ytterst lite tid, nätter då maken jobbar. Jag tänker fortsätta att försöka hålla en viss fasad uppe, inte för att jag måste men för att jag ibland mår bättre av att försöka visa den mer positiva sidan av livet, men när fasaden vill falla ska den få göra det, en stund.

Jag är dödsslut, har varit det i sju och en halv månad men äntligen har jag kapitulerat. Det var på tiden och det är faktiskt skönt. Nu hoppas jag inte att lillasyster har bråttom ut, för hur tufft det än är med graviditetens illamående, foglossning och andra smärtor så är det ändå skönt att få vila både kropp och huvud lite ifred.