Allt jag hade glömt

Allt jag hade glömt

april 6, 2021 0 av momentsbymary

Jag skulle vilja skriva det här inlägget som Winnerbäck, självklart men samtidigt fullkomligt oklart om det är så självklart. Jag skulle vilja måla med orden, göra något enkelt men vackert, så som känslan inom mig förtjänar. Jag är inte Winnerbäck och inte heller en konstnär vare sig i bild, ord eller på annat vis. Jag är bara Maria och på Mariasätt ska jag försöka skriva om något som inte syns, det finns bara där, något som för de flesta inte spelar någon roll men för mig är så stort och viktigt att inga ord kan beskriva det värde det har.

Det finns så väldigt mycket som jag hade glömt bort, saker som jag en gång tog för givet eftersom det var sådant som utgjorde Maria. I den mörka dimma som hopade sig kring mig och till slut tog över varje sekund av mitt liv fanns inte det som varit det självklara Maria. Inte nog med att de inte fanns längre, jag glömde att det en gång funnits. Kanske är det därför jag haft så svårt att ”hitta mig”. Jag har helt enkelt inte vetat vad det är jag letat efter. Sedan kom det bara till mig, helt utan förvarning.

Jag vaknade en måndag för drygt två veckor sedan och kände att något var väldigt konstigt på ett befriande sätt. Jag insåg att jag log. En stund senare hände något annat som fångade min uppmärksamhet, någon nynnande inne på badrummet. Denna någon var jag. När log jag när jag vaknade senast? När nynnade jag på toan? Det finns så oändligt många små saker jag upptäckt under de här två veckorna att jag glömt bort, viktiga saker som utgör delar av grunden i livet.

Jag hade glömt hur det var att vakna på morgonen och inte känna en tryckande känsla av ledsamhet och ångest.
Jag hade glömt hur det är att nynna för sig själv när man sysslar med saker här hemma.
Jag hade glömt hur det är att lyssna på musik, att sätta på hög volym och sjunga med, visserligen fullkomligt falskt men med glädje och känna musiken och livet fylla kroppen.
Jag hade glömt hur det är att se sig i spegeln och säga ”men hej där”, inte tänka ”din fula, värdelösa idiot”.
Jag hade glömt hur det är att gå in på en affär och bara koncentrera sig på att handla, inte koncentrera sig på att vara så osynlig som möjligt.
Jag hade glömt hur det är att anse sig själv vara såpass viktig att man vågar säga stopp, det där är inte okej.
Jag hade glömt hur det är när det känns som fötterna går av sig själv och kroppen bara hänger med, att inte behöva kämpa med varje steg framåt.
Jag hade glömt hur det är att lägga sig för att vila en stund och faktiskt känna sig piggare efteråt.
Jag hade glömt hur det är att göra massor av roliga saker med barnen bara njuta av det, inte behöva kämpa för att ha energi till det.
Jag hade glömt att det kan vara skönt att vara ensam en hel dag, bara ta saker som de kommer och inte behöva ha varken krav eller förväntningar.
Jag hade glömt hur det är att ta en promenad och njuta av det jag ser istället för att tvinga mig ut för att jag kanske mår bättre då.
Jag hade glömt hur det är att inte be om ursäkt för vem jag är och vad jag känner.
Jag hade glömt hur det känns att anse sig rätten att vara arg.
Jag hade glömt hur det är att dansa runt i huset istället för att gå, bara för att man har lust.
Jag hade glömt hur det kändes att vara Maria, den riktiga Maria, inte hon innanför det dunkla helvetesfiltret.

Ja, jag hade glömt hur det var att vara Maria, en människa jag tycker väldigt mycket om, rentav älskar. Hon är äntligen, äntligen här och jag hoppas att det är för att stanna. Det fanns inget som utlöste det här. Jag vaknade bara med ett leende en morgon, precis som jag vaknade med ångest en morgon för över tre år sedan när helvetet började. Hela dagarna har inte varit en dans på vackra sommarängar. Det hade varit nog så skrämmande. Nä dagarna här är som dagarna säkert är för de flesta, men för någon som befunnit sig i den dunkla helvetesvärlden är det här något stort och omvälvande. Varje sekund av att vara Maria på riktigt är fortfarande väldigt speciellt och jag slås hela tiden av aha-upplevelser och tänker ”Ja just, det var såhär det var eller kändes”. Jag har inte vågat känna mig frisk någon gång under de här åren, men nu, just idag och de senaste dagarna är känslorna hos mig friska, det här är det verkliga, jag vet att det är det.

Pippi har sin mamma i himlen och pappa på de sju haven. Nu är jag vuxen och kanske hellre hade delat det här med mina viktigaste vänner. Dessvärre är den ena av mina viktigaste människor i himlen och den andra har seglat iväg även om det inte är på de sju haven. Han i himlen hälsade på inatt, det gör han ibland. Han kommer i regel bara när saker är bra, som för att säga att nu har du hamnat rätt. Han står där på mållinjen och slänger kransen runt halsen, firar och drar vidare. Så var det när han levde med. Det är fint även om det är sorgligt. I alla fall får jag fira mig själv ikväll i ensamhet, det får vara så, för så är livet och det funkar det med. Men jag tänker ändå att det vore bäst att avsluta med ett Winnerbäckscitat, jag tror dessutom att detta funkar klockrent. Från En stannfågel ger sig av:

Jag tror det lugnar sig nu, alla tvära kast.
Det lilla hjärtat pulserar än.
Jag har suttit här och lyssnat till en sträng som brast,
nu har jag lust att ta ton igen.