Lördag kväll, jag har just kommit hem från en underbar mountainbiketur i skogen och försöker packa det sista för morgondagens resa. Just nu är jag så otroligt lycklig över att vara jag att jag nästan blir avundsjuk på mig själv.
Att cykla på smala och tekniska stigar är inte helt lätt. Ork och teknik kan man träna upp till viss del men det kommer aldrig fungera riktigt bra om man inte tror på sig själv, tror att man kommer klara hinder i form av rötter, nedfallna träd, stenar, lerhålor stup eller branter. Det tog ungefär tre år att lära mig tro på mig själv i skogen. Jag började tro på mig själv i sådan grad att när jag stod inför hinder som verkade helt omöjliga slog tanken om och jag tänkte, det ser omöjligt ut men jag kommer fixa det. Den sommaren cyklade jag ofta ifrån killarna vars ryggar jag bara fått se tidigare.
Idag är jag ovan att cykla, men dagens runda ligger kvar i kroppen som en bra känsla. Det var jobbigt, det var endorfinutlösnande och det var otroligt härligt att inse att jag fortfarande tror på mig själv i skogen. Inte så mycket som då men jag känner att jag kommer kunna komma dit igen. Med den känslan packar jag inför en resa till platsen jag älskar, Sälen. Det här måste vara den bästa dagen på året, när jag vet att jag har en vecka i fjällen framför mig. Det känns så underbart.