Det finns tunga dagar och det finns lätta dagar, vad som är säkert just nu är att jag är tung alla dagar, men betydligt lättare än för några månader sedan. Det är nog egentligen rätt olikt mig att skriva öppet och berätta om att jag behöver gå ner i vikt, att jag håller på att jobba på det men jag har valt att göra det och det är nog rätt bra.

Jag skyndar långsamt och ibland blir jag ledsen och frustrerad över att det går så långsamt. Jag vänder situationen fel, istället för att tänka på hur långt jag kommit är jag ledsen över hur långt jag har kvar. För inte ens sex månader sedan, dagen innan lillan föddes vägde jag 24 kilo mer än nu. Jag har 16 kilo kvar till mitt mål och 6 kilo kvar till mitt delmål i mitten av juli.

Kvällsmat: 100 gram jordgubbar, 60 gram kvarg, 3 gram mörk choklad = 86 kcal enligt min app.

Visst är det så att många kilo kan försvinna de allra första veckorna efter förlossningen, men det är knappt alla 24. Jag har faktiskt kämpat med resterande. Eftersom jag har begränsad rörlighet på grund av foglossningen kan jag inte heller träna bort dom så kosten blir desto viktigare. Ett helt klart tristare sätt att gå ner i vikt på. Jag längtar så otroligt mycket efter att träna sånt jag gillar, men jag vet inte ens om kroppen kommer tillåta det igen. Som sporre har jag ändå att kroppen kommer klara mer om den inte är så tung.

Efter att varit deppig över att jag har så långt kvar och för att jag tycker jag ser ut som en grå och sliten heffaklump i några dagar bestämde jag mig för att försöka peppa mig själv genom att belöna mig för det jag faktiskt åstadkommit och sporras att köra vidare. Belöningen kom i form av en bra slit- och slängjacka att ha med i skötväskan, väskan eller vad man nu bär på. En tunn regn- och vindjacka som bara är att dra på när det kommer en skur eller temperaturen sjunker några grader. Jag har länge önskat mig ett sånt plagg. Lillan fick en tröja också, för hon vill också ha djurmönster sa hon 😉