234 steg mot himlen
Imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att idag var dagen jag skulle utmana en av mina stora rädslor, höjdskräcken. Jag var inte höjdrädd när jag var liten men det kom i årskurs tre och då kom det rejält. Jag får svindel av att stå på en stol.
I Karlstad har vi i några år haft möjligheten att besöka vattentornet på Kronoparken under somrarna. Jag har varit där några gånger, varje gång fast besluten om att gå de 234 trappstegen upp och njuta av utsikten över Karlstad och långt mycket längre än så. Jag har aldrig tagit mig längre än till trappavsats 2 (av 14). 234 trappsteg kanske inte låter så mycket, men när man går i en spiraltrappa med möjlighet att se både upp och ner är det långt, man ser trappen fortsätta varv efter varv i all oändlighet. Det är nog det jag upptäckt efter några steg varje gång, att det är högt. När jag känt mig svimfärdig har jag tagit mig ungefär 10% av trappen och insett att jag aldrig kommer klara det.
Vid tidigare besök har jag varit fast besluten att ta mig upp, jag har varit säker på att jag ska fixa det, ända till ungefär trappsteg 20 då jag vänt och gått ner igen. Inget var annorlunda idag. Så sa min man, ”Idag går du upp, titta inte upp, titta inte ner, bara gå och gå”. Lillan sträckte upp sina armar ut selen, pekade och sa ”mamma upp, upp mamma”. Storebror frågade med mjuk röst uppifrån ”Hur går det mamma? Kommer du snart? Det går bra mamma. Mamma det är bara en liten bit kvar”. Mina älskade barn, vilka fantastiska små peppare. Jag gick, steg efter steg. Benen blev skakiga och tunga av panik, skräck och ångest. Jag flåsade, svettades, inte för att det var jobbigt fysiskt men det var otroligt tungt mentalt. Barnens röster peppade, jag sneglade uppåt men såg inget slut. Väggarna började bli fuktigare, räcket som jag höll krampaktigt började bli vått och lite halt. Så fick vi möte av människor på väg ner i den smala trappen, jag chockerades över hur de kunde gå i trappen helt oberörda av höjden. De tittade på mig och sa ”det kan vara tungt att bära nån hela vägen upp”. Jag tittade på lillan, det var inte det minsta tungt att bära henne, hon bar mig med sina ord ”Upp mamma, mera upp”.
Så nådde vi målet, utsikten. Vi var så högt upp, Karlstad och dess omgivningar låg där nedanför, grön natur omgiven av vatten. Jag trodde jag skulle känna mig nöjd och stolt. Jag var bara nervös, hur skulle jag fixa att ta mig ner? Det var svårt att koncentrera sig på utsikten, jag tänkte på nervägen och på hur orolig jag var så fort lilla F gick i närheten av trappen. Jag tog några selfies och tänkte på hur otroligt vackert Värmland är sedan andades jag djupt och gick ner igen. Jag ville bara få det gjort.
Jag räknade ner, vid varje avsats satt en lapp. ”Tretton” sa jag till mig själv på den första avsatsen, ”tretton” ekade lillans röst. Svetten strömmade ner för pannan, kroppen värkte av skräcken, men jag log ändå åt hennes lilla röst som härmade mig när vi räknade ner avsats, för avsats. Vi nådde marken, benen kändes som gelé. Jag kämpade mot gråten. Jag hade fixat det.
The Facebook of fear. Tillbaka på golvet men ännu inte återhämtad mentalt.
Man kan tro att jag skulle vara nöjd, stolt, tillfreds eller uppvarvad efteråt. Jag var bara tom på något sätt, tom och utmattad. Barnen lekte i den fina utställningen där det finns massa info, expriment och aktiviteter. De hade kul och jag försökt få hjärtat att slå normalt igen medan jag drack kaffe och knaprade på en kaka.
Nu ikväll kommer en känsla av stolthet ändå smygande, jag utmanade mig själv idag och gick långt utanför mina gränser. Jag fixade det och även om det är något andra gör oberört är det en utmaning för mig. Om man nu inte skulle våga sig upp de 234 stegen till den fantastiska utsikten är det ändå värt ett besök för utställningen och aktiviteterna som finns i marknivå. Att besöka tornet är gratis, man bjuds på Sörmovatten och fika och får med sig bra kunskap från utställningen.
